Busy week

Ni vet hur det kan kännas när man har haft fullt hus och massor att göra och sedan blir det tomt när alla åker hem? Typ som Gyllene Tiders låt "när alla vännerna gått hem". Det känns ensamt och lite ledsamt. Men det går över ganska snabbt den känslan.
 
Chris föräldrar har varit här och vi har haft fullt upp men ändå inte. Vi har mest fokuserat på att umgås med varandra, låta Noah och Leo lära känna sina farföräldrar och vara ute och leka.
 
Noah är så kärvänlig och tillgiven, det är så härligt att se. Leo är inne i en period då han helst vill vara med mig hela tiden, men han är ju bara en liten bebis, så det är kanske inte så konstigt ;)
 
För övrigt älskar jag den nya vagnen jag köpt - Brio Smile. Enkel att styra, terrängvänlig, lätt att fälla ihop och lyfta in och ur bilen...ja allt jag vill ha i en vagn. Leo älskar att sova ute i vagnen. Tänk att två ungar kan vara så olika. Noah sov i vagnen, men bara om jag promenerade hela tiden. Helst ville han sova i bärselen jämt. Leo är tvärtom. Bärselen funkar, men helst vagnen.
 
Häromdagen gick jag på en långpromenad med pojkarna och när man har gått ett tag längs med cykelspåret in mot Simlångsdalen så är det som att tystnaden liksom kommer. Vägen hörs inte längre, allt är tyst. Bara vinden i träden, fåglarna...något enstaka ljud från en avlägsen gård...jag ställde mig där och tog in stillheten. Det var så skönt! Ibland behöver man andas tystnad och bara pusta ut. Promenaderna är så viktiga just nu när vi har det mörka vinterhalvåret. Jag är tacksam att vi har haft mindre regn de senaste veckorna. Snö och torrt väder passa ypperligt för promenader.
 
Passar på i allmänhet att vara ute mer. Tar ut Noah och Leo en timme eller så efter förskolan och när Noah är ledig går jag gärna ut med dem både på förmiddagen och eftermiddagen. Jag siktar på minst en timme om dagen. Ibland blir såklart mer, ibland mindre.
 
Nä, nu är det dags att snart hoppa i säng. Hoppas på att få sova gott :)

utvecklingsfaser

Det går upp och ner med de små hela tiden. Är det en lugn period med ena, så är det en stormig med andra. Hehe. Leo har precis börjat lugna ner sig från utvecklingssprång 4, som sker mellan vecka 15 och 19 ungefär. Det är vanligt att bebisar sover dåligt i denna fas då deras sömn börjar förändras mer mot en vuxens. De faller inte längre direkt ner i djupsömn och deras sömn börjar pågå i cykler, precis som för vuxna.
Leo har vaknat ungefär en gång i timmen under det här utvecklingssprånget, men nu har han sovit bättre igen den senaste veckan. Han somnar vid 19.00, vaknar för mat runt 23.00 och 04.00 och vaknar sedan mellan 07.00 och 08.00. Så han sover faktiskt bättre än vad Noah gjorde, och jag tyckte inte Noah sov dåligt, men han vaknade typ varannan till var tredje timme för mat tills han var 8-9 månader.
 
Jaja, på tal om Noah så är han verkligen på väg in i "the terrible twos" som det kallas. Ni vet, fasen runt 2,5 års ålder då barn ofta upptäcker att de kan och framför allt VILL bestämma saker själva. Nu är ju Noah ett väldigt enkelt barn på många sätt, väldigt medgörlig och samarbetsvillig. Men ibland känns det minsann att man lever. Igår ville han inte alls gå och sova, något han annars typ aldrig sätter sig emot. Igår blev det dock tårar och gråt i 1,5 timme :-/ inte så kul.
 
För det mesta är han ändå vår glada, snälla kille som älskar att vara utomhus, upptäcka, busa och mysa. Jag har märkt av att 3 veckor utan någon vidare rutin har gjort honom rastlös och "stökig" i sinnet, så nu är det tillbaka till fullt fokus på rutin och fasta punkter under dagen.
 
Nä nu ska jag krypa ner i sängen, imorgon blir det städning och fixande inför att Chris föräldrar kommer på besök :)
 

Tankar om föräldraskapet - uppfostran

Som jag skrev i det förra inlägget känns det som att det enda jag är just nu är att vara mamma. Jag älskar det såklart, men dagarna blir ju inte direkt fulla med spännande saker. Jag tänker mycket på föräldraskap, jag tänker på barn i världen som far illa, jag tänker på hur jag ska hinna med middagen, tvätten, gå på toa, borsta håret och allt sånt. Ja, mitt liv snurrar som ni ser kring att vara mamma.
 
Just det där med föräldraskap, det tänker jag särskilt mycket på. Hur vill jag vara som mamma, hur vill jag få mina barn att känna sig? Jag tror stenhårt på att bemöta barnen med respekt. Kränkningar ("är du trög?" "fattar du inte vad jag säger?" ), hot ("skärper du dig inte blir det inget godis ikväll!" "sluta skrika annars blir det inga julklappar"), mutor ("om du är snäll kan du få xxx") och time-outs är verkligen inte min melodi. Dels lägger sådan här uppfostran väldigt stort fokus på huruvuda barnet ÄR snällt, eller ÄR elakt. Jag anser inte att barn ÄR snälla eller elaka. Barn gör så gott de kan. Barn VILL samarbeta, men vet inte alltid hur. Ja, barn testar gränser, de håller ju på att lära sig om världen. Mitt jobb som förälder är att guida mina barn till ett önskvärt beteende. Straff, hot och mutor kan få ett barn att bete sig "bra" men är det av rätt anledning?
 
Jag vill att mina barn ska göra rätt för att de VILL, inte för att de är rädda för att bli fråntagna någon ägodel, eller behöva missa någon rolig grej. Jag vill att de ska vilja hjälpa till för att de ser det positiva med samarbete, inte för att de hoppas på belöningar. Ja, jag VET att allt detta är svårt att alltid efterleva, men jag vill ändå ha detta förhållningssättet i grunden. Att barn är fullvärdiga människor och deras känslor och syn på världen är lika viktiga och riktiga som mina. Jag vill inte utöva min makt som vuxen över mina barn, jag vill stötta, guida och lyssna på dem. Det betyder inte att de för göra vad som helst och hur som helst.
 
Exempel: Idag var vi på öppna förskolan och Noah lekte med ett stort tågset. Ett annat barn kom och började riva tågbanan. Vi byggde ihop den igen. Noah var nöjd. Cirka 5 minuter senare var det dock dags att plocka ihop och städa undan. Detta blev såklart en stor besvikelse för Noah. En känsla som han idag hade svårt att hantera. Han blev jättearg och ledsen. Jag lyfte sonika upp honom och gick undan en stund. Vi fick sitta tillsammans och jag bekräftade hans känslor (detta lär honom att kunna sätta ord på hur han känner). Han sade till och med själv "jag arg!" - det är bra tycker jag. Vi missade sångstunden, men förhoppningsvis kände han att jag fanns där för honom när allt blev för mycket.
 
Exempel 2: Jag har lagat mat och Noah ser maten, rynkar på näsan och ber om yoghurt. Jag säger att han får smaka på maten först, sedan får han yoghurt. Noah fortsätter fråga efter yoghurt och blir mer och mer upprörd eftersom jag säger nej. Till slut sätter jag mig på hans nivå och säger "Jag hör att du är sugen på yoghurt. Jag har lagat mat och vill att du smakar på den först. Sedan får du yoghurt". Noah nickar motvilligt men går ändå med på vad jag säger. Han får äta maten i soffan och äter en stor del. Frågar inte efter yoghurt sedan.. :)
 
Ja, det är en evig utveckling och det är väldigt spännande och utmanande att vara förälder. Vissa dagar har jag massor med energi och tålamod, andra dagar brister det och jag agerar inte alls så som jag egentligen önskar...men vi är ju alla människor. Sålänge vi kan be om ursäkt när vi vet att vi gjort fel.