Tankar om föräldraskapet - uppfostran

Som jag skrev i det förra inlägget känns det som att det enda jag är just nu är att vara mamma. Jag älskar det såklart, men dagarna blir ju inte direkt fulla med spännande saker. Jag tänker mycket på föräldraskap, jag tänker på barn i världen som far illa, jag tänker på hur jag ska hinna med middagen, tvätten, gå på toa, borsta håret och allt sånt. Ja, mitt liv snurrar som ni ser kring att vara mamma.
 
Just det där med föräldraskap, det tänker jag särskilt mycket på. Hur vill jag vara som mamma, hur vill jag få mina barn att känna sig? Jag tror stenhårt på att bemöta barnen med respekt. Kränkningar ("är du trög?" "fattar du inte vad jag säger?" ), hot ("skärper du dig inte blir det inget godis ikväll!" "sluta skrika annars blir det inga julklappar"), mutor ("om du är snäll kan du få xxx") och time-outs är verkligen inte min melodi. Dels lägger sådan här uppfostran väldigt stort fokus på huruvuda barnet ÄR snällt, eller ÄR elakt. Jag anser inte att barn ÄR snälla eller elaka. Barn gör så gott de kan. Barn VILL samarbeta, men vet inte alltid hur. Ja, barn testar gränser, de håller ju på att lära sig om världen. Mitt jobb som förälder är att guida mina barn till ett önskvärt beteende. Straff, hot och mutor kan få ett barn att bete sig "bra" men är det av rätt anledning?
 
Jag vill att mina barn ska göra rätt för att de VILL, inte för att de är rädda för att bli fråntagna någon ägodel, eller behöva missa någon rolig grej. Jag vill att de ska vilja hjälpa till för att de ser det positiva med samarbete, inte för att de hoppas på belöningar. Ja, jag VET att allt detta är svårt att alltid efterleva, men jag vill ändå ha detta förhållningssättet i grunden. Att barn är fullvärdiga människor och deras känslor och syn på världen är lika viktiga och riktiga som mina. Jag vill inte utöva min makt som vuxen över mina barn, jag vill stötta, guida och lyssna på dem. Det betyder inte att de för göra vad som helst och hur som helst.
 
Exempel: Idag var vi på öppna förskolan och Noah lekte med ett stort tågset. Ett annat barn kom och började riva tågbanan. Vi byggde ihop den igen. Noah var nöjd. Cirka 5 minuter senare var det dock dags att plocka ihop och städa undan. Detta blev såklart en stor besvikelse för Noah. En känsla som han idag hade svårt att hantera. Han blev jättearg och ledsen. Jag lyfte sonika upp honom och gick undan en stund. Vi fick sitta tillsammans och jag bekräftade hans känslor (detta lär honom att kunna sätta ord på hur han känner). Han sade till och med själv "jag arg!" - det är bra tycker jag. Vi missade sångstunden, men förhoppningsvis kände han att jag fanns där för honom när allt blev för mycket.
 
Exempel 2: Jag har lagat mat och Noah ser maten, rynkar på näsan och ber om yoghurt. Jag säger att han får smaka på maten först, sedan får han yoghurt. Noah fortsätter fråga efter yoghurt och blir mer och mer upprörd eftersom jag säger nej. Till slut sätter jag mig på hans nivå och säger "Jag hör att du är sugen på yoghurt. Jag har lagat mat och vill att du smakar på den först. Sedan får du yoghurt". Noah nickar motvilligt men går ändå med på vad jag säger. Han får äta maten i soffan och äter en stor del. Frågar inte efter yoghurt sedan.. :)
 
Ja, det är en evig utveckling och det är väldigt spännande och utmanande att vara förälder. Vissa dagar har jag massor med energi och tålamod, andra dagar brister det och jag agerar inte alls så som jag egentligen önskar...men vi är ju alla människor. Sålänge vi kan be om ursäkt när vi vet att vi gjort fel.
 
 

One step in the next direction

Jag känner en stark dragning återigen att minimera min tid framför skärmar. Telefon, dator, TV. Det tar upp för stor del av min tid som jag kan ägna åt saker som ger mig större glädje i livet. Som att busa med Noah, prata med Chris, umgås med vänner och familj. Vad är det jag kommer att uppskatta att jag gjort i mitt liv i slutändan? Stirrat på en skärm, eller upplevt glädje, kärlek och spontanitet? Delat sorg och ängslan, fått hålla en hand, fått ge en kram när den behövdes som mest? 
 
Min telefon ligger redan undanstoppad för det allra mesta när jag umgås med Noah. Men jag behöver lägga undan den även när jag ska umgås med mig själv och med andra vuxna. 
 
Igår gjorde jag 30 minuters yoga. Min kropp är så stel. Ikväll ska jag göra det igen. Jag behöver inte distraheras av media längre. Jag mår inte bra av det, psykiskt eller fysiskt. Jag vill leva mitt liv. Skapa minnen, göra värdefulla saker. Om det så bara är att krama mitt barn en extra gång, läsa en extra saga för honom. Vänta i 10 minuter till på att låta honom plaska i vattenpölen och skratta med honom för att det är så skojigt. Det är värdefullt för mig, och framförallt för honom...

Montessori

Åh, jag tänker mycket på Noah och hans miljö i hemmet och hur lite som är anpassatt till honom egentligen.
Bild från pinterest.com
 
Sådana här miljöer är ju helt underbara. Att barnet kan göra dagliga sysslor i hemmet och allt är i deras egen höjd. De behöver inte be om att få komma upp högt, fråga efter saker. Allt finns på sin plats och den platsen är i barnets storlek. 
 
Bild från thekavanaughreport.com 
 
Att göra såhär är ju montessoriinspirerat som ni säkert gissade. Jag är absolut inte helt montessori, men jag tycker att många av idéerna är riktigt bra. Att uppmuntra barnet att lära sig livskunskaper på egen hand tror jag är bra. Dels får de möjlighet att utveckla sina förmågor i lugn och ro, utan att hela tiden behöva en vuxens assistans, dels får de ökad självkänsla av att klara av det, eftersom det faktiskt är anpassat till deras nivå.
 
Detta är definitvt ett litet projekt för mig att bita tag i. Jag vill göra vårt hur lite mer barnvänligt.