min förlossningsberättelse

min förlossningsberättelse är ganska lång! hoppas ni orkar läsa! om inte så gör det inget, jag tycker mest det är roligt att spara för min egna skull :-) inget att läsa för den som är lite känslig, men jag tycker samtidigt att man inte ska låta sig avskärckas, för det är verkligen en speciell upplevelse! ursäkta att den inte är så välskriven, tempo osv är lite varierande, menhuvudsaken är att ha upplevelsen nedskriven :-)
 

När Noah kom till världen tisdagen den 28:e juli 2015

Man hör ju mycket skrönor om hur man ska kunna skynda på förlossningen. Enligt vården finns det inga bevis för att något särskilt knep egentligen fungerar, men när man har gått över med 10 dagar är man ändå beredd att prova.  RUL hade gett mig 16 juli som beräknat datum, men enligt mig själv var jag ju mer inne på den 22-24 juli så egentligen hade jag inte gått över så mycket när jag på söndagen den 25 juli bestämde mig för att ”prova allt”. Jag och Chris bestämde oss för att ta det lugnt tillsammans. Vi åkte till Lotus i stan för att äta en kryddstark mat (trick nr 1). Gott var det, men tveksam till verkningsgraden i förlossningsarbetet. Sedan åkte vi till Eurostop och köpte hallonbladste (trick nr 2) efter rekommendation av en vän som upplevt att hennes förlossning startat med hjälp av detta. Vi köpte även ett par ananaser (trick nr 3) som vi skar upp när vi kom hem och mumsade på.

Jag drack ett par koppar av teet på kvällen och gick sedan och lade mig. Inga tecken.

På måndagen mötte jag upp mamma, Micke och ett par vänner från England på Chris restaurang för lunch. Kände mig som vanligt, bebis sparkade runt lite och jag hade lite sammandragningar. Efter lunchen körde jag hem, städade lite och bakade lite. Mamma, Micke och gästerna skulle komma över på en kopp kaffe under eftermiddagen så jag förberedde för detta. Kände ganska starka sammandragningar men inget som gjorde ont. De kom och fikade och åkte sedan vid 18 tiden, ungefär då kom Chris hem från jobbet. Han ville åka till affären och hämta ut ett paket. När vi satt i bilen tänkte jag på att sammandragningarna faktiskt var ganska regelbundna. De verkade komma med cirka 10 minuters mellanrum. Kunde detta vara början på något? Sammandragningarna fortsatte under kvällen med sin regelbundenhet, samt en ganska kraftig mensvärksliknande känsla – molvärk. Vid 21.00 var jag hungrig och gick upp och gjorde mig ett kvällsmål. Då avtog både molvärken och smdr. ”Jahopp” tänkte jag, ”då var det väl bara förvärkar”. Vi gick och lade oss vid 23.00 och somnade direkt.

Sedan vaknar jag av en kraftig smärta. Går på toa för att kissa – smärta på natten har på senaste inneburit välfylld blåsa som behöver tömmas. När jag sitter på toa känner jag hur hela magen typ drar ihop sig, ett band runt nedre delen av magen och ryggen. Svårt att beskriva hur det känns, det närmsta man kan komma är nog kraftig muskelkramp. Det är ju trots allt livmodern som krampar för att trycka ner bebisen i bäckenet. I alla fall, jag går och lägger mig igen och känner mig lite pirrig eftersom det så tydligt var en riktig värk. Nästa värk kommer bara någon minut efter jag lagt mig igen och det gör riktigt ont, får andas mig igenom den. Kollar klockan: 01.45. Laddar hem VärkKlocka appen till telefonen för att kunna se hur långa värkarna var och hur långt det var emellan. Det var redan med 5 minuters intervaller – 1,5 minut värk och 3,5 minuts vila. Jösses! Jag väckte Chris och han flög upp ur sängen, gick på toa och klädde sig. Medan han for runt försökte jag också gå upp för att klä mig men fick riktig kallfrossa när jag satt mig upp. Hela kroppen skakade och det gick liksom inte att kontrollera. Lade mig ner igen och drog täcket över mig. Skakade mig nog igenom ett par värkar  innan kroppen slappnade av.

Jag hade ju valt att inte gå på någon profylaxkurs men kände ändå att jag hade bra koll på andningen i värkarna. In genom näsan, snabbt, ut genom munnen, långsamt. Andas, slappna av. Ringde till förlossningen och berättade att nu låg värkarna med 4 minuters intervall och gör riktigt ont! Som rutin svarar barnmorskan att vi ska stanna hemma så länge jag känner att jag orkar, prova dusch, alvedon, yadayada. Jag sade ”OK” och lade på. Då var klockan 02.45, alltså hade jag haft värkar i en timme. Chris hittade mina yogabyxor som han letat efter i en evighet för jag ville ha dem och han tog fram mina andra kläder.  Kände mig illamående men inget kom upp. Vi gick ner på nedervåningen, tog några värkar i köket som vid det här laget var så kraftiga att jag fick luta mig mot köksön för att kunna andas och slappna av. Jag sade till Chris att ”nu orkar jag inte, ingen alvedon kommer kunna dämpa det här. Vi kör till förlossningen.” Så vi gick ut till bilen, långsamt gick det eftersom jag måste stanna vid varje värk. Väl i bilen ringer jag förlossningen igen och säger att vi åker in nu. Återigen får jag rådet att duscha varmt, men jag nästan flåsar i telefonen när jag berättar att vi är i bilen och vill komma in nu, det börjar bli väldigt, väldigt jobbigt med värkarna. Det gick bra, sade barnmorskan. 

Väl framme vid sjukhuset går Chris för att betala parkeringen och jag sitter kvar i bilen så länge. Då kommer en värk och jag känner hur magen vänder sig ut och in. Får kräkas rakt ut på parkeringen, haha. Det var andra kräket för natten eftersom jag redan hade kräkts en gång hemma på toa innan vi åkte.

Långsamt tog vi oss upp till förlossningen och precis innan receptionen inne på förlossningen får jag en värk som gör att jag måste stanna och flåsa mitt i korridoren. Jag kommer ihåg att jag då tänkte att ”hoppas de ser att värkarbetet är igång på riktigt och inte skickar hem oss igen!” haha. Vi blev visade till ett förlossningsrum och fick vänta därinne i cirka en timme. När barnmorskan kommer igen är klockan cirka 05.30 och hon sätter CTG på mig och undersöker – 4-5 cm öppen redan! Wow, det var ju skönt, hoppas det fortsätter i den här takten! Barnmorskan erbjuder mig att få bada och det vill jag, så hon ska bara tappa upp vattnet, det ska ta 20 minuter. Hon lämnar oss med CTGn och jag känner att jag dåsar till emellan värkarna, skönt att få samla lite energi. Bebisens hjärtljud lugnar mig och får mig avslappnad. 

När barnmorskan kommer tillbaka får jag klä av mig, får en badrock och får gå till rummet med badet. Det känns som en omöjlighet att jag ska kliva i det höga badkaret, men väl i är det superskönt. Jag ber om lustgas nu och en sköterska kommer in med slangarna. De förklarar hur det funkar och vid nästa värk provar jag. Jättesvårt att andas i den där masken! Det känns först som om jag inte får någon luft. Nu får man komma ihåg att jag profylaxandats mig igenom varje värk fram tills nu och helt plötsligt får lungorna ett ganska stort motstånd vid både inandning och utandning. Jag kan fortfarande minnas hur gasen ”luktade” i masken. Men jag ger inte upp och fortsätter andas i masken. Tycker dock inte att den gör så stor skillnad så de skruvar upp lustgasen lite. Då börjar jag känna hur det sticker i händerna och i läpparna. Obehagligt. Vid det här laget har värkarna tilltagit ordentligt. Det känns som om jag har värkar konstant. Ingen vila. Klockan är nu 07.00 och jag kämpar där i badet. Chris sitter på en stol mittemot badkaret och jag ber honom kalla på personal eftersom det börjar bli riktigt jobbigt att ta så mycket värkar i badet där jag inte har något att hålla mig i. Känslan av viktlöshet gör det svårt för mig att slappna av och känna mig ”tung” när jag andas. Dessutom har lustgasen fått mina händer att krampa på ett obehagligt vis och läppar sticker.

07.20 kommer dagpersonalen in. En supersöt barnmorska som kommer att vara med mig under resten utav hela förlossningen! Hon och Chris hjälper mig ur badet. Jag får torka mig och får en fin sjukhusrock. Hon undersöker mig och jag är nu 6-7 cm öppen. Barnmorskan vill att jag ska dricka och jag sippar lite då och då. Får gå på toa och får en värk där på toastolen vilket leder till ytterligare en kaskadspya. Tur att jag hann vända mig mot toan! 

Vid det här laget har jag ingen tidsuppfattning överhuvudtaget. Jag minns att jag tittade på klockan ibland, men emellan värkarna fokuserar jag på att vila och under värkarna andas jag i gasmasken och fokuserar på att slappna av i musklerna. Jag måste aktivt tänka på att slappna av i axlarna och försöka bli ”tung” i kroppen. Barnmorskan ber mig stå upp i ett slag för att hjälpa gravitationslagen på traven få ner bebis lite till i bäckenet. Jag står så i en halvtimme och sedan undersöker de igen. Jag är 8 cm öppen och klockan är nu 09.30. De bestämmer sig för att göra hål på fosterhinnan, då mitt vatten inte gått ännu. Vad konstigt det kändes! Som om något sprang läck, och så forsar det varm vätska nerför benen. Jag hör hur barnmorskan säger ”oj” och att bebisen har bajsat i vattnet, ganska mycket dessutom! Det är ju inte så bra, men jag tänker inte så himla mycket på detta. De fäster en liten grej på bebisens huvud så från och med nu har jag en sladd hängandes mellan benen. Den kommer jag ihåg som ganska störande, haha. Den är till för att kontrollera bebisens hälsa under förlossningen och håller bättre än den yttre CTGn som lätt ramlar av. När bebisen bajsat i vattnet kan det bero på att den är stressad och bajs i fostervattnet kan leda till infektion så därför behöver man ha lite extra koll när det har hänt.

Barnmorskan vet att jag vill föda knästående, så hon frågar om jag vill vända mig om ungefär vid 10-tiden. Helst vill jag inte det, mest för att det nu gör riktigt ont att röra på kroppen. Hela kroppen är öm och jobbar så hårt så minsta rörelse känns som att bli överkörd. Men jag kommer upp i knästående med ansiktet vänt mot den resta huvudändan på sängen. Där står jag och tar värkarna i cirka 20 minuter när värkarna helt plötsligt ändrar karaktär. Det känns som att jag blir bajsnödig, och eftersom jag läst ”Att föda” av Gudrun Abascal vet jag att detta betyder att krystvärkarna börjar komma igång. Jag säger till Chris ”han kommer nu!” – haha och Chris ropar in barnmorskan och undersköterskan. Hon känner igen och jag är fullt öppen och bebisen ligger cirka 2 cm ovan bäckenbotten. Krystvärkarna är väldigt intensiva och jag står där och trycker en stund. Nu förstår jag varför man skriker vid förlossningar! Jösses vilken kraft kroppen har, och det är liksom inte bara smärta som gör att man skriker utan hela kroppen vill liksom bara jobba. Jag skriker rakt in i gasmasken för varje krystvärk och känner hur svetten bara lackar. Barnmorskan kontrollerar ganska ofta hur långt ner bebisen trängt och varje gång hon rotar där nere är det som att värkarna intensifieras och det är riktigt obehagligt. Efter ett tag märker jag att barnmorskan börjar bli lite ”orolig” eftersom bebisen inte kommer någon vart. Jag inser det inte där och då men jag har krystat i 40 minuter utan någon framgång, så därför kopplar de värkförstärkande medel via dropp. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville ha starkare värkar, de här var ju tillräckligt jobbiga och smärtsamma som det var! Som grädde på moset höll de på att snurra runt mig i olika positioner för att försöka hitta ett läge där bebisen lättare skulle kunna sjunka ner – fruktansvärt plågsamt att behöva röra på mig så mycket, jag vill bara vara still och fokusera på att krysta.

Efter ytterligare 20 minuter kommer läkaren in eftersom det nu gått en timme utan att jag lyckats krysta ner bebisen till bäckenbotten. Läkaren tar något prov på bebisen för att kontrollera att han fortfarande mår bra, och det gör han, värdena ser kanonfina ut, och jag hör hur läkaren säger ”ge det 30 minuter till, har inget hänt till dess så får vi ta sugklocka”. TRETTIO MINUTER! Jag ville vid det här laget börja gråta. I början av krystfasen hade jag känt mig peppad, nu skulle vår bebis komma snart. Men nu känner jag bara uppgivenhet. Jag kämpar och kämpar och inget händer! Jag ställs på knä igen för att återigen försöka hjälpa bebisen nedåt med gravitationslagen. Nu är jag riktigt svettig, krystvärkarna är starka, eftersom medlet jag får i dropp hjälper. Det är riktigt smärtsamt och otroligt jobbigt, men samtidigt känner jag att med dessa starka krystvärkarna får jag en helt annan kraft. Jag orkar trycka mycket mer vid varje värk. Dock känns det inte som att någon bebis kommer. Jag känner för att ge upp. Jag säger att jag inte orkar mer, jag vill ha sugklocka. Energin börjar ta slut. Jag har inte orkat dricka särskilt mycket under hela förlossningen även om jag blivit itvingad lite nyponsoppa och en del juicer.

Barnmorskan säger att ”okej, ja då gör vi det, det är ju viktigt att du känner att du orkar”. Då vänder de mig om igen för att förbereda för läkaren. Mitt i allt detta fortsätter jag såklart att arbeta i värkarna, och helt plötsligt utbrister barnmorskan ”MEN, nu kommer han ju! Titta Chris, hans huvud kommer där!”. När värken är slut känner jag hur bebisens huvud ligger och trycker mellan benen. Nu blev jag pepp – ge mig nästa värk! Barnmorskan frågar om jag vill känna på huvudet, men det orkar jag inte, nu vill jag bara krysta! Varje värk känns som ett maraton men jag känner nu hur bebisen kommer längre och längre. Jag känner hur det börjar svida i underlivet ”ring of fire” som det kallas när huvudet står precis i mitten på det bredaste partiet, inte konstigt det svider! Ett par krystvärkar till och barnmorskan lägger en bedövning och jag hör något om att klippa – men jag bryr mig inte, nu vill jag bara ha min bebis. Chris peppar på som tusan, han kan ju se hur bebisen kommer. Jag hör hur upprymd han börjar bli! Vid nästa krystning går det av bara farten. Det känns som att något bara rinner ur mig och helt plötsligt ser jag honom!

Att få sin bebis på magen måste vara en av de starkaste känslorna jag varit med om. Där ligger han, alldeles kladdig, skrynklig och varm och skriker. Helt underbar. Belöningen! All smärta bara försvann en stund, allt som fanns var han. Underbara unge! 12.01 kom du till oss! Sedan känner jag värkar igen, fast mycket mycket mildare. Moderkakan ska ju ut den med. Inga problem där, den kommer ut som den ska och även om det gör jävligt ont när barnmorskan trycker på magen för att känna att livmodern drar ihop sig så är jag så himla lycklig. Jag får ytterligare bedövningar, eftersom jag brustit lite i underlivet. Jag bryr mig inte ett dugg. Medan barnmorskan syr ihop mig – obehagligt och lite svidigt men knappast smärtsamt – så ligger jag och Chris och bara tittar på den lille pojken. Direkt säger jag ”han har fått din näsa Chris” :-) . Sedan gråter han en stund och det tar ett litet tag innan jag fattar att han vill amma, sedan tar det ytterligare ett litet tag innan han faktiskt får tag och kan suga ordentligt, men han lyckas tills slut och mitt i allt detta kommer den berömda fikabrickan in. När han ammat klart ber jag Chris hålla honom så att jag kan äta mina mackor. Mat! Sedan får jag duscha, vi väger och mäter honom (3566 gram och 51 cm) och vi får gå upp till BB.

Det var en riktig pärs, och dagarna efter märkte jag hur hjärnan konstant bearbetade upplevelsen genom att metodiskt gå igenom de olika delarna av förlossningen, jag tänkte, kände och återupplevde hela processen i mitt huvud flera gånger om. Jag måste säga att jag är riktigt nöjd med min förlossning – det var ingen dans på rosor, men jag tycker att det gick smidigt, min andnings- och avslappningsteknik tog mig igenom värkarna utan större bekymmer. Jag visste hela tiden att det inte är någon farlig smärta, tvärtom – den ska ge mig mitt livs gåva. Det är en helt annan smärta än att bryta ett ben eller bränna sig eller ha huvudvärk. Så länge man håller sig lugn och fokuserad och inte glömmer andningen och avslappningen så går det riktigt bra! Visst, krystfasen var kämpig, eftersom jag kämpade så länge utan någon framgång, men när det sen hände något gick det ju utav bara farten! Dessutom var Chris där hela tiden och stöttade, peppade, höll mig i handen och utan honom hade jag nog upplevt det hela som mycket värre! Nä, min förlossning var verkligen en häftig, kämpig, otrolig och självförtroendeboostande upplevelse. Kan jag föda barn kan jag klara vad som helst!