utvecklingsfaser

Det går upp och ner med de små hela tiden. Är det en lugn period med ena, så är det en stormig med andra. Hehe. Leo har precis börjat lugna ner sig från utvecklingssprång 4, som sker mellan vecka 15 och 19 ungefär. Det är vanligt att bebisar sover dåligt i denna fas då deras sömn börjar förändras mer mot en vuxens. De faller inte längre direkt ner i djupsömn och deras sömn börjar pågå i cykler, precis som för vuxna.
Leo har vaknat ungefär en gång i timmen under det här utvecklingssprånget, men nu har han sovit bättre igen den senaste veckan. Han somnar vid 19.00, vaknar för mat runt 23.00 och 04.00 och vaknar sedan mellan 07.00 och 08.00. Så han sover faktiskt bättre än vad Noah gjorde, och jag tyckte inte Noah sov dåligt, men han vaknade typ varannan till var tredje timme för mat tills han var 8-9 månader.
 
Jaja, på tal om Noah så är han verkligen på väg in i "the terrible twos" som det kallas. Ni vet, fasen runt 2,5 års ålder då barn ofta upptäcker att de kan och framför allt VILL bestämma saker själva. Nu är ju Noah ett väldigt enkelt barn på många sätt, väldigt medgörlig och samarbetsvillig. Men ibland känns det minsann att man lever. Igår ville han inte alls gå och sova, något han annars typ aldrig sätter sig emot. Igår blev det dock tårar och gråt i 1,5 timme :-/ inte så kul.
 
För det mesta är han ändå vår glada, snälla kille som älskar att vara utomhus, upptäcka, busa och mysa. Jag har märkt av att 3 veckor utan någon vidare rutin har gjort honom rastlös och "stökig" i sinnet, så nu är det tillbaka till fullt fokus på rutin och fasta punkter under dagen.
 
Nä nu ska jag krypa ner i sängen, imorgon blir det städning och fixande inför att Chris föräldrar kommer på besök :)
 

Tankar om föräldraskapet - uppfostran

Som jag skrev i det förra inlägget känns det som att det enda jag är just nu är att vara mamma. Jag älskar det såklart, men dagarna blir ju inte direkt fulla med spännande saker. Jag tänker mycket på föräldraskap, jag tänker på barn i världen som far illa, jag tänker på hur jag ska hinna med middagen, tvätten, gå på toa, borsta håret och allt sånt. Ja, mitt liv snurrar som ni ser kring att vara mamma.
 
Just det där med föräldraskap, det tänker jag särskilt mycket på. Hur vill jag vara som mamma, hur vill jag få mina barn att känna sig? Jag tror stenhårt på att bemöta barnen med respekt. Kränkningar ("är du trög?" "fattar du inte vad jag säger?" ), hot ("skärper du dig inte blir det inget godis ikväll!" "sluta skrika annars blir det inga julklappar"), mutor ("om du är snäll kan du få xxx") och time-outs är verkligen inte min melodi. Dels lägger sådan här uppfostran väldigt stort fokus på huruvuda barnet ÄR snällt, eller ÄR elakt. Jag anser inte att barn ÄR snälla eller elaka. Barn gör så gott de kan. Barn VILL samarbeta, men vet inte alltid hur. Ja, barn testar gränser, de håller ju på att lära sig om världen. Mitt jobb som förälder är att guida mina barn till ett önskvärt beteende. Straff, hot och mutor kan få ett barn att bete sig "bra" men är det av rätt anledning?
 
Jag vill att mina barn ska göra rätt för att de VILL, inte för att de är rädda för att bli fråntagna någon ägodel, eller behöva missa någon rolig grej. Jag vill att de ska vilja hjälpa till för att de ser det positiva med samarbete, inte för att de hoppas på belöningar. Ja, jag VET att allt detta är svårt att alltid efterleva, men jag vill ändå ha detta förhållningssättet i grunden. Att barn är fullvärdiga människor och deras känslor och syn på världen är lika viktiga och riktiga som mina. Jag vill inte utöva min makt som vuxen över mina barn, jag vill stötta, guida och lyssna på dem. Det betyder inte att de för göra vad som helst och hur som helst.
 
Exempel: Idag var vi på öppna förskolan och Noah lekte med ett stort tågset. Ett annat barn kom och började riva tågbanan. Vi byggde ihop den igen. Noah var nöjd. Cirka 5 minuter senare var det dock dags att plocka ihop och städa undan. Detta blev såklart en stor besvikelse för Noah. En känsla som han idag hade svårt att hantera. Han blev jättearg och ledsen. Jag lyfte sonika upp honom och gick undan en stund. Vi fick sitta tillsammans och jag bekräftade hans känslor (detta lär honom att kunna sätta ord på hur han känner). Han sade till och med själv "jag arg!" - det är bra tycker jag. Vi missade sångstunden, men förhoppningsvis kände han att jag fanns där för honom när allt blev för mycket.
 
Exempel 2: Jag har lagat mat och Noah ser maten, rynkar på näsan och ber om yoghurt. Jag säger att han får smaka på maten först, sedan får han yoghurt. Noah fortsätter fråga efter yoghurt och blir mer och mer upprörd eftersom jag säger nej. Till slut sätter jag mig på hans nivå och säger "Jag hör att du är sugen på yoghurt. Jag har lagat mat och vill att du smakar på den först. Sedan får du yoghurt". Noah nickar motvilligt men går ändå med på vad jag säger. Han får äta maten i soffan och äter en stor del. Frågar inte efter yoghurt sedan.. :)
 
Ja, det är en evig utveckling och det är väldigt spännande och utmanande att vara förälder. Vissa dagar har jag massor med energi och tålamod, andra dagar brister det och jag agerar inte alls så som jag egentligen önskar...men vi är ju alla människor. Sålänge vi kan be om ursäkt när vi vet att vi gjort fel.
 
 

Några saker om att vara tvåbarnsmamma

  • Alltså mitt hjärta svämmar över varje dag av stolthet och kärlek till mina barn. Inget nytt för varje förälder kanske, men ändå en upplevelse olik någon annan. Som idag när Noah fick vindruvor av mig och sade: "Tack mamma, det var snällt"....Alltså...tuppar av.
  • Jag kan inte fatta hur fort de växer?! Leo är så stor redan och tiden som han har varit här känns så märklig. Han är så självklar, det känns som om han har varit här jämt. Men det är ju bara 3 månader?? Och Noah är ju ett litet barn nu, han är verkligen inte en bebis eller ens en "toddler". Helt plötsligt pratar han tre-ordsmeningar, går i trappor själv, hoppar, funderar, pratar om dåtid och framtid. Helt galet.
  • Ibland blir jag lite ledsen när det känns som om tiden går så fort. Dels för att de växer upp så fort, dels för att jag bara skulle vilja leva kvar i en mysig bubbla. Vissa säger att dagarna är långa men åren korta, men jag tycker nog att allt är väldigt kort - i alla fall nu när man har två barn!
  • Ibland känns det också som att allt jag är just nu är mamma. Jag vaknar kl 8 (ja tack, jag klagar inte!), går upp, matar barn, byter blöjor på barn, leker med barn, matar barn, söver barn, byter blöjor på barn, matar barn....ja ni fattar. När de väl har somnat runt 20.00-20.30 är jag rätt slut, vill städa i köket, få undan lite tvätt och så. Sedan hinner jag se på tv eller spela ett spel med Chris, eller läsa en liten stund innan jag ska sova.
  • Men å andra sidan vet jag ju att det är såhär det är när barnen är små. Man får helt enkelt lägga undan sig själv ett par år, sakta ner, njuta av åkturen det innebär att upptäcka världen med små gryn och inte stressa upp sig över saker man inte hinner med. Att finnas för barnen när de är små, att fokusera på dem är allra viktigast för mig just nu.