När en blir enstöring
Jag har väl alltid varit lite av en enstöring. Eller, snarare föredragit små sammanhang. Stora fester, där det ställs krav på socialt mingel har varit tufft för mig. Med tiden har jag blivit bättre på att mingla, men känt ett mindre behov av det. När jag var tonåring kunde jag hata min blyga, stelhet - att jag liksom inte lyckades småprata och vara skönt avslppnad kring folk som alla andra verkade kunna.
Nu vet jag ju att långt ifrån alla kan det, och att det är helt ok att inte vara utåt och tjattrig. Jag är stenbock, lugn, jordnära, seriös. Min humor är totalt situationsbaserad och mina skratt utlöses av oförutsägbara, men lite knäppa saker, som kanske inte så många andra skulle skratta åt. Jag har inget behov att imponera på andra genom att vara "rolig" eller intressant.
Jag mår som bäst i ensamhet eller i små sällskap. Jag blir lätt överstimulerad och drar mig gärna tillbaka tidigt från en utekväll. Detta ligger i släkten tror jag för mamma och Jessica är likadana. Dock kan jag spendera lång tid tillsammans med en eller två vänner, där jag känner mig trygg och avslappnad. I hemmiljö. Inga problem. Men att behöva gå ut, på stan eller nattklubb, det ger mig absolut ingenting numera.
Jag har blivit en enstöring, men det gör ingenting.
Idag kommer Chris föräldrar och ska stanna tills på tisdag. Supermysigt! Imorgon ska jag på roligheter, något som egentligen vara i princip hela dagen, men som jag väljer att avvika på under eftermiddagen. Några timmar räcker för mig!
Det verkar som att vi ska få fint väder också, vilket är riktigt trevligt med tanke på det kalla vädret vi har haft nu i två veckor. Hoppas ni får en fin helg!
