One step in the next direction
Jag känner en stark dragning återigen att minimera min tid framför skärmar. Telefon, dator, TV. Det tar upp för stor del av min tid som jag kan ägna åt saker som ger mig större glädje i livet. Som att busa med Noah, prata med Chris, umgås med vänner och familj. Vad är det jag kommer att uppskatta att jag gjort i mitt liv i slutändan? Stirrat på en skärm, eller upplevt glädje, kärlek och spontanitet? Delat sorg och ängslan, fått hålla en hand, fått ge en kram när den behövdes som mest?
Min telefon ligger redan undanstoppad för det allra mesta när jag umgås med Noah. Men jag behöver lägga undan den även när jag ska umgås med mig själv och med andra vuxna.
Igår gjorde jag 30 minuters yoga. Min kropp är så stel. Ikväll ska jag göra det igen. Jag behöver inte distraheras av media längre. Jag mår inte bra av det, psykiskt eller fysiskt. Jag vill leva mitt liv. Skapa minnen, göra värdefulla saker. Om det så bara är att krama mitt barn en extra gång, läsa en extra saga för honom. Vänta i 10 minuter till på att låta honom plaska i vattenpölen och skratta med honom för att det är så skojigt. Det är värdefullt för mig, och framförallt för honom...