Madeleine

 

Vad är Attachment parenting, eller nära föräldraskap som det kallas på svenska?

 

I vår västerländska kultur anses det bra och viktigt att barnen så fort som möjligt blir oberoende av sina föräldrar. Med andra ord, de ska kunna sova själva - helst i eget rum, de ska kunna leka och roa sig själva, de ska kunna trösta sig själva, de ska kunna hantera sina känslor själva (vi straffar dåligt beteende med isolering tex). Vad detta grundar sig kan jag endast spekulera i men troligen beror det på industrialiseringen och vårt behov att kunna arbeta/lämna hemmet, samt att vi har ett samhälle som främjar individualitet framför grupp.

 

Det attachment parenting handlar om är att som förälder lyssna på sin instinkt och sitt barn. Barnets behov och rutiner får styra. Detta betyder inte att barnet får bestämma allt och att föräldrar lägger sig för allt utan att sätta gränser. Det betyder att barnet får all den trygghet, kärlek och respekt hen förtjänar som den fullvärdiga person hen är. 

 

Dåligt beteende hos barn handlar om ett behov som inte blivit uppfyllt, eller frustration över känslostormar som är svåra och jobbiga att hantera när man är liten. Vad behöver barnet då om inte en vuxen som finns där och visar att hen finns där för barnet. Man lyssnar, stöttar och bekräftar barnet i dess känslor. Hur ska man lära sig att hantera sina känslor om man lär sig att vissa känslor är "fel"? 

 

Man lägger inte fokus på att berömma barnet, framförallt inte för materiella ting ("Vilken fin leksak!" "Snygga kläder!"), prestation ("Snyggt målat!" "Vad bra du cyklar!") eller tomma beröm ("Duktig du är!" "Braaa"). Dessa beröm är onödiga och även om det inte är meningen så lägger de även en tyst grund om att man som förälder även kan tycka att barnet inte är bra, inte målar snyggt, inte har fina kläder osv. Detta kan bilda en osäkerhet hos barnet - "kommer mamma att gilla detta nu?" "hur ska jag göra för att få mammas/pappas beröm denna gång?". Vad gör man istället då? Jo, man lägger fokus på barnets tankar, känslor och handling ("Du verkar verkligen gilla den leksaken, vad är det bästa med den?", "Du ser glad ut!") ("Kan du berätta mer om din målning, vem är det du har målat där?" "Wow, du cyklar helt själv, hur känns det?"). 

 

Med nära föräldraskap behövs oftast inga belöningar för gott beteende eftersom man bygger ett förtroende redan från början. Det som räknas som bra beteende (hjälpa till hemma, uppföra sig bland folk, osv) är ett resultat som kommer av sig själv när samarbete och förtroende är en självklar del i en relation. Om jag kan vila tryggt i vetskapen att du gör ditt bästa för att jag ska må bra, så gör jag gärna detsamma för dig. Det är grundprincipen.

 

Barn som vuxit upp i hem där man har använt sig av attachment parenting blir ofta självsäkra, har god självkänsla, trygga,  empatiska och värnar om sin integritet. 

 

Så när jag samsover, bär i bärsele dagarna i ända, väljer att lyssna på min bebis och hans behov så gör jag det av en anledning. Det är vad han vill ha och vad han behöver. Han är ett litet, litet barn och barn kan aldrig få för mycket kärlek och trygghet. Självständigheten, den kommer så småningom. Hellre ett barn som blir självständigt med en stark trygghet i botten, än ett barn som blir självständigt med osäker grund (vilket ger egentligen bäst självständighet?). Jag skulle aldrig kunna låta mitt barn ligga ensam och skrika sig till sömns. Snacka om att ge barnet signalen om jag inte inte finns där för att fylla hans behov. Där och då skulle hans förtroende till mig och hans första och viktigaste trygghet gå i spillror. Nej tack.

 

Mera kärlek och närhet till alla!