min vardag och sånt som händer

Dan före dopparedan

Imorgon är det julafton. Igen. Nu för tiden känns det som att jularna liksom kommer tätare och tätare, de är inte lika magiska längre och de är över i ett nafs. När man var barn handlade det om den fantastiska känslan att räkna ner till julafton på sin chokladkalender och hur läääänge det kändes som att det var kvar till jul när det var Lucia. Nuförtiden lägger jag knappt märke till Lucia, det är bara ännu en dag som går förbi. Inget lussefirande här inte. Jag hade gärna velat, men det blir liksom inte av.
Jag får alltid flashbacks såhär vid jul. Ett år minns jag att jag satt i vår hörnsoffa av skinn kvällen innan julafton och var helt till mig av förväntan. "Mamma imorgon är det JULAFTON, kan du fatta det?". Jag undrar om vi vuxna hade brytt oss om att fira jul om det inte var för barnen. Det är ju verkligen deras otorliga glädje över högtiden som får oss att se den som lite extra speciell. Annars hade det bara blivit ännu en helg när man bara äter sill och super skallen av sig (fast vissa gör ju det ändå).
Jag gillar julen, men jag är faktiskt avundsjuk på alla barn! Jag önskar att man även som vuxen fick ta del av dendär pirriga och förväntansfulla känslan i magen kvällen innan julafton.
Trots allt längtar jag faktiskt till imorgon och tycker det ska bli mysigt. Dock är det riktigt trist att sitta med plugget såhär dagen innan, men jag känner att jag faktiskt inte hinner med annars.
GOD JUL!