Madeleine

Som jag skrev i det förra inlägget känns det som att det enda jag är just nu är att vara mamma. Jag älskar det såklart, men dagarna blir ju inte direkt fulla med spännande saker. Jag tänker mycket på föräldraskap, jag tänker på barn i världen som far illa, jag tänker på hur jag ska hinna med middagen, tvätten, gå på toa, borsta håret och allt sånt. Ja, mitt liv snurrar som ni ser kring att vara mamma.

 

Just det där med föräldraskap, det tänker jag särskilt mycket på. Hur vill jag vara som mamma, hur vill jag få mina barn att känna sig? Jag tror stenhårt på att bemöta barnen med respekt. Kränkningar ("är du trög?" "fattar du inte vad jag säger?" ), hot ("skärper du dig inte blir det inget godis ikväll!" "sluta skrika annars blir det inga julklappar"), mutor ("om du är snäll kan du få xxx") och time-outs är verkligen inte min melodi. Dels lägger sådan här uppfostran väldigt stort fokus på huruvuda barnet ÄR snällt, eller ÄR elakt. Jag anser inte att barn ÄR snälla eller elaka. Barn gör så gott de kan. Barn VILL samarbeta, men vet inte alltid hur. Ja, barn testar gränser, de håller ju på att lära sig om världen. Mitt jobb som förälder är att guida mina barn till ett önskvärt beteende. Straff, hot och mutor kan få ett barn att bete sig "bra" men är det av rätt anledning?

Jag vill att mina barn ska göra rätt för att de VILL, inte för att de är rädda för att bli fråntagna någon ägodel, eller behöva missa någon rolig grej. Jag vill att de ska vilja hjälpa till för att de ser det positiva med samarbete, inte för att de hoppas på belöningar. Ja, jag VET att allt detta är svårt att alltid efterleva, men jag vill ändå ha detta förhållningssättet i grunden. Att barn är fullvärdiga människor och deras känslor och syn på världen är lika viktiga och riktiga som mina. Jag vill inte utöva min makt som vuxen över mina barn, jag vill stötta, guida och lyssna på dem. Det betyder inte att de för göra vad som helst och hur som helst.

 

Exempel: Idag var vi på öppna förskolan och Noah lekte med ett stort tågset. Ett annat barn kom och började riva tågbanan. Vi byggde ihop den igen. Noah var nöjd. Cirka 5 minuter senare var det dock dags att plocka ihop och städa undan. Detta blev såklart en stor besvikelse för Noah. En känsla som han idag hade svårt att hantera. Han blev jättearg och ledsen. Jag lyfte sonika upp honom och gick undan en stund. Vi fick sitta tillsammans och jag bekräftade hans känslor (detta lär honom att kunna sätta ord på hur han känner). Han sade till och med själv "jag arg!" - det är bra tycker jag. Vi missade sångstunden, men förhoppningsvis kände han att jag fanns där för honom när allt blev för mycket.

 

Exempel 2: Jag har lagat mat och Noah ser maten, rynkar på näsan och ber om yoghurt. Jag säger att han får smaka på maten först, sedan får han yoghurt. Noah fortsätter fråga efter yoghurt och blir mer och mer upprörd eftersom jag säger nej. Till slut sätter jag mig på hans nivå och säger "Jag hör att du är sugen på yoghurt. Jag har lagat mat och vill att du smakar på den först. Sedan får du yoghurt". Noah nickar motvilligt men går ändå med på vad jag säger. Han får äta maten i soffan och äter en stor del. Frågar inte efter yoghurt sedan.. :)

 

Ja, det är en evig utveckling och det är väldigt spännande och utmanande att vara förälder. Vissa dagar har jag massor med energi och tålamod, andra dagar brister det och jag agerar inte alls så som jag egentligen önskar...men vi är ju alla människor. Sålänge vi kan be om ursäkt när vi vet att vi gjort fel.