Galenskaperna
Åh ibland blir jag sådär jätte, jätteledsen över världen. Jag tappar mitt hopp om mänskligheten. Våldet, tortyren, makten, den icke existerande empatin, hatet.... Jag får en känsla av "vem är jag att glädjas åt helt onödiga skitsaker, när barn plågas?". Aldrig har jag varit så otroligt känslosam och påverkad av nyheter och elände som jag är nuförtiden.
Jag får en klump i magen, för jag vet att så många förövare går ostraffade. Människor kan göra vad de vill mot oskyldiga små barn, och inte bli straffade!
När jag drabbas av de här tankarna och känslorna finns det bara en sak som jag kan säga mig själv för att må lite bättre: Det är mitt ansvar att uppfostra mitt barn till att bli en empatisk, respektfull, pålitlig människa. En människa som vill hjälpa, inte stjälpa. En människa som likt mig själv blir illamående av nyheter om våldtäkter, mord och misshandel. Och det gör jag genom att vara glad, tacksam, reflekterande, empatisk och respektfull.
Det är vi föräldrar som tar ansvar för nästa generation. Lär barnen kärlek och empati, genom att vara kärleksfulla och empatiska. Det är så vi kan komma framåt.