Madeleine

4 januari 2017. Jag känner mig ganska nostalgisk och sentimental när jag kör igenom skogarna hem från Hyltebruk. Tiden är som rinnande vatten, den går inte att stoppa, den rinner mellan fingrarna och ut i en stor ocean av suddiga minnen. Men ändå kan man njuta av den när den rinner förbi. Man känner på den, man uppskattar tiden man har. 

 

Minnen är intressanta. Det är spännande hur man minns små, små saker som i det stora hela kanske var rätt så oviktiga. Andra saker, som man trodde att man skulle minnas, glöms bort ganska fort.

 

Saker jag minns, som jag ofta tänker på är till exempel.

 

6 år: Sitter på min säng i mitt rum och tänker på det fantastiska att jag har levt i hela 6 år...Detta var på min födelsedag.

9 år: Jessica är en liten toddler, som Noah nu, och springer runt en fåtölj i cirklar, skrattandes. Pappa fascineras av hur roligt ett litet barn kan ha av en sådan enkel sak som att springa runt i cirklar.

13 år: Jag kan inte sluta fnissa i klassrummet åt någon som ropade ute i korridoren. Ingen roligt egentligen, men det var så oväntat så det fick mig att skratta. Under provtid.

17 år: När jag åker bil tillsammans med min pojkvän Eric, påväg hem till honom i Oskarström en vinterkväll efter att ha varit på bio och sett King Arthur. 

23 år: Det är varmt, sommar och jag, Maria och Sara springer till busshållsplatsen för att hinna med bussen till Tylösand. Glada i mössan och lite fåniga.

 28 år: Chris kör mig till sjukhuset för att mina värkar har startat. Han kör försktigt och lite för mycket åt vägkanten så att han kör på de vita strecken. Dessa små vibrationer gör att värkarna känns ännu värre och jag ber honom hålla till mitten av körbanan.

 

Vilka minnen kommer 2017 att ge mig? Vilka små, små filmsnuttar kommer jag bära med mig i mitt huvud från detta år? Jag kommer definitivt att göra mitt bästa för att skapa så fina minnen som möjligt. Det är det allra viktigaste för mig. Att ta vara på tiden, ta vara på varandra och vara tillsammans.