Ett nytt jag?
Jag känner mig totalt handlingfattig.
Det känns som om valen jag gör är fel.
Det känns som om livet väljer min väg, inte jag.
Det känns som om tiden rinner ur mina händer.
Det känns som om jag vore helt tom, men samtidigt full av tvivel.
Jag känner för första gången ödmjukhet för världen, alla varelser, organismer, molekyler.
Jag känner mig överväldigad av världen.
Jag känner mig ensam i världen.
Men jag känner kärlek.
Till de som lever för livet.
Försöker hitta min egen plats på denna jord.
Försöker hitta ett sinnesstånd där jag ej förbannar utan förlåter.
Var är min plats?
Jag tackar mamma för att hon älskar mig vad jag än gör, du har lärt mig att älska villkorslöst.
Jag tackar Micke för att han satte gränser, jag har lärt mig att ingen handling går utan konsekvenser.
Jag tackar pappa för att han ställer upp, jag har lärt mig att hjälpa andra.
Jag tackar Louen för att hon lyssnat på mig, jag har lärt mig att vara lyhörd.
Jag tackar Jessica för att hon är så säker, jag har lärt mig att inte alltid bry mig om andra.
Jag tackar Maria för att hon alltid är så glad, jag har lärt mig att le mot världen.
Jag tackar Eric för att han inte gav upp hoppet, jag har lärt mig att inte sluta hoppas.
Jag tackar Therese, Sandra, Johanna för att ni gillar mig som jag är, jag har lärt mig att inte vara så misstänksam.
Jag tackar James för att du finns där för mig i vått och torrt, för att du alltid bryr dig, för att du alltid sätter mig i första rum, för att du lämnade ditt hemland, din famlij, ditt jobb för min skull. Jag har massor att lära från dig. Jag älskar dig.
Hmm, ibland känns det som om det inte spelar någon roll vilka ord man plitar ner, det blir bara fel ändå, jag kan inte få fram vad jag känner där i mitt lilla hjärta. Är det för att jag inte riktigt vågar erkänna vilka känslor som lurar? Eller för att jag inte kan förklara dem? Jag har nått ett nytt sinnestånd på senaste. Jag har börjat leta en förklaring, en mening, eller helt enkelt ett motto. Jag känner en väldig ilska mot orättvisor, jag blir plötsligt arg över sådant som jag inte reagerade så särdeles mycket på förr. Jag försöker förstå, förlåta, se saker från den ljusa sidan. Hur kan man välja? Hur ska jag kunna förmedla, få andra att inse att det de gör skadar andra?
Jag är fruktansvärt nervös inför den 21 augusti. Jag darrar nästan när jag tänker på det och det är ändå 2 veckor kvar. Tänk dagen innan? Jösses hur kommer detta gå? Antagligen bra. Det mesta är väl fixat eller? Eller? ELLER?
*pust pust*
Det mesta är fixat. =) dte komemr gå galant! kram på dej!